När "kemin" inte fungerar mellan föräldrar och barn!

Jag läste ett förtvivlat brev från en förälder till en psykolog angående sitt ickeförhållande med sin son.
De hade inte träffats eller haft kontakt på 14 år.
Sonen hade sagt att han aldrig mer ville ha kontakt och så blev det.
Vad som skapat detta var lite oklart men man förstår ju att det troligen var något som pågått i många år innan det blev totalt blockerat.
När jag var uppe på radions Tendens förra veckan så framförde jag att det här skulle kunna vara en programidé att jobba utefter.
Jag har ju själv erfarenhet  med två äldre döttrar där det har låst sig så att vi inte talar med varandra längre. Dessvärre har det spolat över på mina barnbarn också utom en som jag fortfarande talar med.
Under årens lopp har jag försökt få till stånd att vi skulle sätta oss ner i lugn och ro för att kunna tala.
Men viljan har varit dålig från dessa mina barn.
Ofta verkar det i såna här familjetragedier som om låsningarna blir som cement.
Alla gör fel i sina liv någon gång, de som betraktar sig som ofelbara är ute på svag is.
Jag hoppas att Tendens kan få till det här ytterst svåra program att spela in. Rädslan för att blotta sina brister kommer troligtvis att inte få alla parter att ställa upp.
Som sagt , för att dansa tango måste man vara två. Precis som i ett äktenskap.
Att vara barn till en förälder är inte samma sak som att vara gift med denne förälder.
Som vuxen måste man nog ta sitt ansvar och försöka förstå en så enkel sak.
Att kasta stenar i glashus kan bli ett väldigt krasande från bägge håll.
Lycka till Sukran Kavak på Tendens!