Mats Johanssons krönika i Svd blir till mitt stridsrop!

Inrikespolitiskt är Sverige på väg in i en repris på den konfrontation som symboliserades av Rudolf Meidners förslag 1975 till socialisering av företagen. Ilmar Reepalus attack mot företagsamhet inom vård och skola bär samma prägel; avsikten handlar inte om ränteprocent.
Detta är den sista striden för (S) som idébärande rörelse, men Reepalus rytande påminner mest om bilden av en katt som i spegeln ser ett lejon. Som det står i visan som åt alla lycka bär:
”Månn’ guldets kungar nånsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvarna rånat är, när folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär.”

Detta är den sista striden för (S) som idébärande rörelse.

Förtryckta läkare, sjuksköterskor, förstelärare och tandläkare, förenen eder för att återta vad som är ert! Alltså pengarna som går till Bahamasbolagens feta cigarrökare i stormhatt. Det blir grant att skåda Första maj-teatern, när arbetarmiljonärerna i regeringen går till storms mot ett hav av kval innan de går till sina engelsklektioner eller utlandsupplevelser i regeringsplanet.
Några problem bara. Barbara Bergström, grundare av Engelska skolan, lever i Florida men uppfyller inte nidteckningen av storkapitalisten som profiterar på underklassen. Som entreprenör har hon förverkligat en revolutionär idé: att eleverna i hennes kunskapsskola ska ta av sig mössan, hälsa på lärarna och i stället för Twitter på mobilen ägna sig åt läxor från katedern.
Sådant gillar föräldrar, det är därför köerna till hennes skolor är längre än till och med till sossarnas a-kassor där de outbildade i sosseskolorna slåss om sossejobben till sosselöner.
Och vems är pengarna? Reepalu & Co låtsas att de tillhör staten, men är inte skolpengen ett sätt att göra skattebetald verksamhet valfri, lite återbäring lika för alla?
Pseudodebatten om ”vinster” påminner om Ingvar Carlssons formulering av enhetsmodellen i Individens frihet och framtidens välfärdssamhälle (1985): ”Ett fredligt och händelsefritt land som Sverige har få nationellt sammanhållande symboler … Därför är gemensamma institutioner – samma skolsal, samma sjuksal, samma armé – inte oväsentliga. De bidrar till att forma en nationellt sammanhållande värdegemenskap.”
Alla ska ha det likadant, alltså.
Vinstspektaklet döljer skolans misslyckande. Profitörerna görs till syndabockar, men vi som växte upp med 60-talets nya läroplaner vet bättre vilka som är skyldiga: de DDR-inspirerade som gav sig på betyg, kunskapsorientering, välutbildade och välavlönade lärare, bokläsning, auktoriteterna i skolsamhället – för att de var borgerliga.
Vi vet att klassfienden var några andra: vänsterflummande politiker, lärarfack och pedagogikforskare som under decennier brutit ned bildningsarvet från meritsamhället för att ersätta det med postmodern begreppsupplösning och identitär kvotering.
Ni är problemet, inte Barbara Bergström.