Skuldkänslor!

"Skuldkänsla är en av samvetet framkallad medveten eller omedveten upplevelse av skuld, vilken å ena sidan hör samman med relationen mellan personen och samhället eller personer i omgivningen, och å andra beror på förhållandet mellan personens överjag och personens handlingar. Skuldkänslan kan vara reell (bero på faktisk skuld för något man har gjort eller underlåtit sig), eller vara neurotisk (bero på en inre konflikt). Som jämförelse beror skamkänslor på relationen mellan personen och personens idealjag, och är en annan form av själslig konflikt.
Enligt den psykoanalytiska teorin, utvecklas förmågan till skuldkänsla parallellt med oidipalperioden, som inträffar ungefär mellan 3 och 6 års ålder. Betingande för utvecklingen av skuldkänslor är utvecklingen av överjaget. Överjaget föds av mer eller mindre omedvetna föreställningar om föräldrarnas normer vilka barnet internaliserar, och genom vilka barnet skapar sig en självkänsla och värderar sig själv. Barnet överväger och bedömer sina handlingar utifrån detta samvete, dvs det internaliserade överjaget. När handlingar bryter mot samvetet leder det till ångest och ånger. Samma mekanismer ligger bakom vuxnas skuldkänslor, fastän överjaget kan utvecklas ytterligare och påverkas av samhällets normer och värderingar."

Från Wkipedia!

Varför jag lägger ut detta är helt beroende av att jag idag igen fick sådana skuldkänslor över att jag på ett dåligt och drastiskt sätt gjorde slut med min partner sedan många år.
Varje dag utspelas dessa tragedier i samhället det visar ju all skilsmässo-statestik .
Människor bryter upp ur olika former av förhållanden, de har tröttnat eller helt enkelt träffat någon annan som de har blivit kära i.
Den som blir lämnad har det ju alltid svårast och grubblar över varför de blev lämnade.
Många har en svår tid framför sig när detta nya i deras liv måste genomlidas.
Vad gör man åt sin skuldkänsla över något som inte går att förändra? Gjort är ju gjort brukar man säga. Det finns ju sällan någon väg tillbaka när ett förhållande har spruckit.
Trots att jag trodde att jag och min partner hade ett ärligt förhållande så brast det någonstans hos mig. De obehag jag kände då och då trollade jag bort genom att inne i mig skylla på något annat, tex de mediciner jag åt osv.
Varningsklockor fanns ju efter vägen måste jag så här efteråt erkänna. Bristen på lust i förhållandet borde ju vara en stor varningsklocka men jag lyckades trolla bort detta också.
Varför jag gjorde detta kan nog bara en "hjärnskrynklare" förklara, själv tror jag bara på att jag är feg.

I min feghet så trodde jag att vårt förhållande skulle vara i tid och evighet. Så blev det inte!

Jag är förälskad och vi har offentligt gått ut med detta och berättat att vi bor ihop på deltid! Så här har man ju upplevt många andra människors liv tidigare, grannar och bekanta som ett tu tre har brutit upp från sina förhållanden därför att de "råkade" träffa en ny partner och kärlek uppstod.
Livet är sådant sedan  årtusenden tillbaka. Ingenting kan förändra detta!