http://www.svd.se/kultur/litteratur/politik-har-blivit-symbolhandling_6722541.svd
Arvidsson har just läst Tage Erlanders anteckningar om Kubakrisen och kan konstatera : "Därför läser jag med förvåning Erlanders noteringar om denna kris. Han förhåller sig sval och distanserad till den dramatik som medierna frossade i. Vid krisens utbrott och förlopp var han på semester. Han ringde hem och frågan om han borde avbryta semestern och återvända diskuterades."
Under den här tiden låg jag själv i Kungl. Flottan och såg en helt annan bild av denna kris och blir lite förvånad över Erlanders nedtecknade minnen. I Karlskrona så var det fullt pådrag redan på våren 1962, alltså nästan ett halvår före den egentliga krisen.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kubakrisen
Vi tränades i att ha vår k-pist nära oss, på natten hade vi dessa inne vid sängen istället för att de var inlåsta i vapenskåpet.
Våra befäl var uppjagade och vi visste inte riktigt varför, det sas bara att en stor kris i världen som kanske skulle leda till krig var under uppsegling.
De var med andra ord välunderrättade och den stora krisen kom ju på hösten -62 då världen var en hårsmån från ett kärnvapenkrig.
Att vår dåvarande statsminister Tage Erlander inte ens avbröt sin semester är ju verkligen förvånansvärt så här i efterhand. Han måste ju ha varit lika välunderrättad som våra militärer?
Eller kan det ha varit som så att Olof Palme styrde och ställde redan i bakgrunden så att Erlander med sin ibland stora vånda inför beslut blev "befriad" från uppdraget?
Här vore det på sin plats att den historiska forskningen blottlade händelseförloppet inom den politiska och militära makten i Sverige åren 1961-1962!
Inlägg
1 kommentar:
Hej,
ja det är verkligen förvånande att Tage Erlander kunde ta så lugnt på Kubakrisen. Det finns dock inget i hans annars mycket utförliga dagböcker som tyder på att Palme spelade någon som helst roll för honom i denna sak. Överhuvudtaget tycker jag att den bild som vanligen ges av att Palme kom som en räddande ängel när Erlander började bli gammal och trött är starkt överdriven. I dagböckerna nämns han, men inte så påtagligt ofta så att det berättigar ett sådant omdöme. Han kan till och med uttrycka sig kritiskt om Palme, liksom om alla sina medarbetare i regeringen. Om du inte läst dessa dagböcker vill jag gärna rekommendera dem. De ger en omedelbar och stark bild av det dåtida Sverige och Erlander är både rolig och fräck när han läxar upp sina kollegor i regeringen. Jag tror inte att man vid den här tidpunkten skall överskatta Palmes inflytande. Han var bara en av många unga som kunde växa till partiledare. Där fanns flera andra och mycket allvarliga konkurrenter, inte minst Krister Wickman.
Skönt att hör att försvaret ända hade beredskapen uppe. Men sorgligt att veta att vi idag inte har ett försvar värt namnet.
bästa julhälsningar
Håkan A.
Skicka en kommentar