Susanna Alakoski har en barndom bakom sig som satt spår. Jag minns när jag hade sett filmen "Svinalängorna" som delvis handlar om hennes liv så gick jag ut storgråtande från filmen. Den tog så hårt i mig med mina erfarenheter av fylla och stora svårigheter med alkoholen från min tidiga ungdom.
Jag förstår att SA hade svårt för att skriva den senaste boken som är rakt på sina föräldrar. SA bor ute i närheten av Gustavsberg och detta är ett samhälle dit många finländare sökte sig till när fabriken var på topp. Idag ser man både kvinnor och män av finländskt ursprung sittande nere vid busscenter med sin alkohol. Så var det i Malmö också , oerhört många från Finland som gick på spriten.Jag kände många som söp ihjäl sig nästan framför mina ögon och jag tänker då på SA:s föräldrar som befann sig i denna situation när hon växte upp.
Den skam som barn känner för sina föräldrar sitter nog som ett brännande kors i hjärnan resten av livet. Vissa förmår att förlåta och försöka förstå sina föräldrar medan andra aldrig förlåter dem .Inte ens om de blir nyktra!
Då blir det kors att bära både för barn och föräldrar!
Jag känner igen bilden med längtan efter en "riktig" familj som SA beskriver. Inte för att jag hade några missbrukande föräldrar men mina var frånvarande föräldrar som hade mer problem med sig själv och inte förmådde att engagera sig känslomässigt med oss barn. Detta fungerar nog på samma sätt som supande föräldrar.
Idag stod jag och tittade ut från fönstret uppe i Gustavsberg när Anne och pojkarna gick till respektive skola efter att vi hade tagit ett mycket fint "avsked" fram tills nästa vecka då vi ses igen.
Då kände jag en inre glädje som jag känner igen. Familjeglädjen infann sig och det enda ord som finns för denna känsla är lycka.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar