Ångestens ambulanser!

Jag  är nio år och ser min mor ligga till sängs med blod överallt i sängen, hon blöder något förfärligt ur sitt underliv. När jag är tio år så håller min mamma på att sakta tyna bort när läkarna i Eskilstuna måste operera henne för att hon ska överleva. De tar bort livmodern och bägge äggstockarna och där ligger hon tunn och blek i sängen på sjukhuset när jag får hälsa på henne.
Hon överlever till skillnad mot sin äldre syster Alice  som dog i cancer vid trettioårsåldern.
Priset som min mor betalar vid 41 års ålder är högt. Hormoner viktiga för kropp och själ försvinner och hon hamnar i djup kris. Sommaren 1952 skickas jag bort till min faster Ingeborg i Arboga. Rädd och tom inuti som ingen orkade bry sig om.
Ingeborg var en snäll kvinna men någon mor var hon ändå inte, jag hade förlorat min mor på något sätt som jag då inte förstod.
Den personlighetsförändring som inträffade hos min mor var bestående och svår.Hennes psyke blev skadat för all framtid och hon blev ibland mycket svår att umgås med ibland då hennes idévärld blev svart.
Hon skickades mellan olika läkare år ut och år in men hon blev aldrig bättre och ville inte heller ta emot den vård som erbjöds. Det var fel på alla andra och hon hade rätt!
Jag behövde en mamma liksom alla andra barn men hon var frånvarande liksom min far. Mest tjat och gnat och aldrig någon uppmuntran eller kärlek.
Bilden av kvinnor blev på det sättet skadat hos mig och jag sökte mig i mitt första äktenskap till en sjuk kvinna av skäl jag då inte förstod. Naturligtvis kan man inte gifta sig på premisser som inte bygger på kärlek, det var aldrig något fungerande kärleksförhållande .Synd om oss bägge är det minsta jag kan säga.
Rädslan för det kvinnliga könet har funnits med mig under hela mitt liv mer eller mindre men jag förstår nu att det är mina barndomsupplevelser som skapat detta.
Jag kan ända sedan min ungdom uppleva en skräck i mitt förhållande till kvinnor när vi ska ha sexuellt umgänge ! Det är en skräck som helt tar över mitt känsloliv och saboterar ett sk normalt samliv.
Det är därför jag brukar säga att jag är en "lesbisk" man!
I hela mitt liv har jag fått ångest över hur jag fungerar men ska äntligen få hjälp mot dessa problem och måste se till att öppna mig ordentligt inför de som ska behandla mig på Huddinge sjukhus. Jag har fått en unik chans som jag inte får förstöra!
När man som jag lider av dessa problem så infinner sig också andra besynnerliga tankar. Jag tillhör den grupp män som alltid har trott "att gräset är grönare på andra sidan"!
En tro på att bara man träffar "den rätta" kvinnan så ska allt lösa sig. Så är det ju inte, felet ligger ju inom mig och har skapats i min barndom.
Suget efter att känna sig älskad blir ett begär som aldrig kan stillas.Under vägen i mitt liv så har ju allt det här alltid ställt till med olycka och jag har gjort många andra bedrövade.Svikit!
Jag har ibland fungerat som en kryssare som ett tu tre bara tvärvänt på en fläck och ångat bort i full fart.
Lämnat allt för att bege mig någonstans som jag inte ens själv vet vart det bär!
Ofta i sällskap med alkoholen som lindrat en tid. Nu har jag som alla som känner mig varit "vit" i många år och detta möjliggör att jag nu kan ta itu med mig själv. En människa som fortsätter någon form av drogmissbruk har inte en chans att förändra sitt liv om man inte först blir drogfri.
I april börjar jag min behandling och jag ska verkligen bjuda till själv för att ge mig själv insikt och kanske förändring!
Öppet sinne och sanning   är verktygen !