Första gången jag träffade henne var 1973 när kfml ombildades till SKP. Då var hon 25 år gammal så ingen kan påstå att Nina var någon tonåring som inte visste vad hon gjorde.
Hennes omtalade blå skarpa ögon kunde ingen undgå och när min dåvarande hustru Bodil blev invald i partistyrelsen så glimmade Ninas ögon extra skarpblå. Jag kan väl inte påstå att hon utstrålade någon glädje över detta "felaktiga" beslut.
Flera var de som "kuppade" in en okänd nyss utesluten vpk-medlem raka spåret in i partitoppen. Jag minns allt mummel och konstiga turer från de då ledande partimedlemmarna med partisekreteraren Dick Sundevall i spetsen.
Uppriktigt så måste jag nog ge Nina Ersmans reaktion ett rättmätigt uppskattande så här många år efteråt. Om hon tyckte att valet till PS gick både för fort och felaktigt så visade det sig att det var en helt riktig bedömning.
Några år efteråt så bröt Bodil med partiet och blev socialdemokrat och Nina Ersman måste ju ha gått samma väg vad jag förstår när man läser hennes vidare karriär i det civila.
Om de politiska åren vågar igen vidröra idag när en människa går ur tiden. Varför?
De allra flesta människor tar ställning i unga år för olika saker , ibland blev det fel.
Det är aldrig något konstigt med att välja fel , ofta kan det vara en bra väg till kunskap. I mina ögon är det däremot konstigt att skämmas över sitt förflutna som tydligen rätt så många gör.
Många av oss började som Vietnam-aktivister med motstånd mot USA:s orättfärdiga krig men alla blev inte Generalkonsul i Los Angeles såsom Nina Ersman, sannerligen en ovanlig karriär!
Idag (18/3) publicerade Svd detta:
Inlägg
2 kommentarer:
Ja, Bosse. Nina är borta. På något jävla sätt gillade jag henne. Hon var skarp. Minns striden om 6 timmars arbetsdag, där hon stod för den mer feministiska linjen. Hade hon rätt, att 6-timmarskravet inte kan vara ett kvinnokrav?
Stefan Lindgren
Hon hade rätt. Kravet är ett riktigt krav mer än någonsin. Mer folk skulle komma i arbete,mer skatt inbetalas.Samhället skulle må bra på många sätt med en sån reform som alla mer eller mindre har lagt på hyllan.Historien visar att när arbetarklassen fick igenom sitt krav på 8 timmars arbetsdag så mådde tom. industrin bra av detta. Det är snart hundra år sedan!!!!! På sextiotalet genomfördes de slutgiltiga justeringarna sedan dess har allt stått still. Om man läser Marx så har han drömmar om hur vi ska kunna göra annat i våra liv än att bara jobba på våra karriärer eller knega på byggen osv. Dessa drömmar är det dags att väcka till liv återigen.
Skicka en kommentar