onsdag, juni 29, 2011

Jag har tjatat om samma saker i åratal.Bra att DN skriver detta!

Han kallar det ”bloodlands” – ”Den blodiga jorden”. Mitt i Europa, på ett område som sträcker sig från Polen genom Baltikum, Ukraina, Vitryssland och de västra delarna av Ryssland, dödades för bara några decennier sedan 14 miljoner människor.
Här drog arméer fram och åter och lämnade travar av lik, här verkställdes massavrättningar och framkallades medvetna svältkatastrofer. Historikern Timothy Snyder, som gett ut en nyöversatt bok just med namnet ”Den blodiga jorden”, benämner skeendet ”en historia om politiska massmord”

Det började redan långt före andra världskrigets utbrott. I början av 1930-­talet svälte det kommunistiska Sovjet under Josef Stalin medvetet ihjäl fem miljoner människor, de flesta i Ukraina. Jordbruket hade kollektiviserats och de som motsatte sig denna realsocialism, och undsluppit svältdöden, avrättades eller deporterades.
Några år senare vidtog ”den stora terrorn”, då minst 700 000 människor dödades av Stalins regim. ”På 1930-talet”, skriver Snyder, ”var Sovjetunionen den enda stat i Europa som genomförde politiskt massmord”.
Men Stalin skulle snart få assistans av en kollega med minst lika stark blodlust. Molotov-Ribbentrop-pakten förenade Europas stora diktaturer, Sovjet och Nazi-Tyskland, som snabbt gemensamt invaderade Polen och delade upp slaktarbetet mellan sig.
För den som av vana kommer med klyschan ”Stalin räddade Europa från fascismen” kan det vara nyttigt att betänka detta och fundera över vad som hade hänt om Hitler inte brutit pakten och anfallit Sovjetunionen.
Men det gjorde han, och därefter ägnade sig de båda åt vad Snyder kallar ”krigförande medbrottslighet”, och armé­erna och dödspatrullerna fortsatte att skrida först österut, sedan västerut över den blodiga jorden.
Vad är värst, nazismen eller kommunismen? Det är en fråga som fortfarande har stor sprängkraft. Kan ondskan mätas, vägas, jämföras?
Det finns skillnader. Även om det kommunistiska Sovjet också ägnade sig åt antisemitism, etnisk rensning och slakt av folkminoriteter hade Stalin ingen agenda som syftade till utrotning av det judiska folket. Men det finns också likheter, där den kanske största är att statens och ledarens vilja är alltings mått – inte människovärdet. Det är rätt att döda individen om kollektivet vinner på hennes död.
Frågan aktualiseras inte bara av Snyders bok utan också av avhandlingen ”Den goda tanken och den onda erfarenheten” som nyligen lagts fram av Valter Lundell på Lunds universitet.
Den bygger visserligen bara på tjugo djupintervjuer med historielärare och -forskare men visar på en tendens som är välkänd i både historieundervisning och debatt. Alla är överens om att det är rätt att fördöma Hitlersystemet med termer av ”nazismens brott mot mänskligheten”. Men använder man samma ord om kommunismen börjar vissa att sitta obekvämt i stolen. Invändningarna kryper fram: ”Det är inte kommunismen i sig det är fel på, det är en i botten sympatisk ideologi om jämlikhet som bara vantolkades en tid. Rätt lång tid, i och för sig, nästan hundra år. Och överallt där den tillämpades. Och med miljoner döda på sitt samvete. Men ändå. Ändå…”
Ett par av de intervjuade lärarna formulerar sin grundsyn på skillnaden som att medan kommunisterna, som egentligen var goda människor, massmördade kände de sorg. Nazisterna var onda och kände lust.
Avhandlingen tar också upp debatten om när Forum för levande historia för tre år sedan skulle informera gymnasieelever om kommunismens brott mot mänskliga rättigheter. Ett upprop mot kampanjen undertecknades och tonläget var uppskruvat. Regeringen försökte styra den fria forskningen och skrämma ungdomar med kommunistspöket.
Inte för att diskussionen om statens roll som auktoritär universitetsrektor var oviktig, men man kan konstatera att när Forum för levande historia tidigare informerade om nazismens brott var tongångarna betydligt lugnare. Alla riksdagspartier ställde upp med pengar. Det var ju en helt annan sak.
Det är svårt att förstå varför det fortfarande finns en sådan motvilja att tala om och fördöma kommunismens brott – ja, till och med att kalla dem vid deras rätta namn. Är det för att man inte tycker att brotten är tillräckligt allvarliga? Eller är man rädd för att det skulle färga av sig och besudla ens egen, röda men icketotalitära agenda? Båda alternativen är nästan lika illa.
Kanske förklaras det bäst av Valter Lundells avhandling, där han och flera av de intervjuade jämför kommunism med religion. ”Tron på kommunismen har för många skänkt mening åt deras liv och en övertygelse om att sitta inne med kunskapen om det jordiska paradiset, liksom förlusten av denna tro har kastat dem in i en livskris.”
Det är med andra ord svårt att förlora tron på himmelriket även om vägen dit kantas av lik.
Även de som verkligen förlorat sin tro behandlas med olika måttstockar. När Ingmar Bergmans och Ingvar Kamprads gamla sympatier för Hitler omskrivs är det med unisona – och helt berättigade – fördömanden. Före detta fans av Stalin, Mao och Pol Pot kommer undan med lätt besvärade men samtidigt nostalgiska hänvisningar till tidsanda, ungdomlig överentusiasm och att man ändå kämpade för något bra.
”De var värre!” ”Nej, de andra var värre!” Denna mördandets makabra matematik blir absurd. Det viktiga med att tala om nazismens och kommunismens brott är inte att en gång för alla slå fast vilka som var värst. Det är att vända ryggen åt alla totalitära tendenser och se till att de aldrig får tolkningsföreträde igen.

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<

Translate