Pressen mot socialdemokratin blev hård, så hård att Urban Ahlin och Peter Hultqvist gör en sk "pudel" i frågan om Sveriges deltagande i FN:s aktion i Libyen.
I och för sig bra men man tycker ju att erfarna politiker av åtminstone Ahlins kaliber aldrig skulle ha nedlåtit sig till detta apspektakel. När jag såg Ahlin stå i tv och försvara partiledaren Juholts dåliga politik så föll min respekt för honom som politiker. Tanken på fullfjädrad politruk och karriärsosse stod i skrift framför mig. Det luktade rent av Stalinism lång väg. När "ledaren" säger något så ska partigängarna säga samma sak.
Tack och lov så fanns det kloka socialdemokrater som öppet kritiserade partiledningen i den här frågan!
Hur många "kovändningar" kan ett parti göra utan att partiet skadas?
Jag tror att gränsen snart är nådd för Juholt och hans trovärdighet.
Det som är tragikomiskt att skåda är ju alla som följer partiledningen liksom barnen leker följa John.
När jag reste i Kina på sjuttiotalet så sa partifolket samma sak från norr till söder. Månaden efter sa samma folk precis motsatsen eftersom ledningen hade skiftat med både individer som åsikter.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar