Faran för äppelknyckarnas framtid bör inte överdrivas, men i vissa situationer tvingas människor att välja: Skall jag följa mitt samvete, eller lyda överhetens påbud? Den handling mitt samvete kräver av mig kan ur MAKTENS synpunkt, den politiska makten i en diktatur, myndighetsmakten, eller den makt en överordnad besitter, bli första steget på "det sluttande planet". Jag har tagit ett steg, om än aldrig så litet, från den enda föreskrivna ,sanna vägen, och fortsätter jag på den vägen kan det går illa, riktigt illa.

Det kan gå som för Stasiofficern i filmen De andras liv, om livet i DDR, som nyligen visades på svensk tv. Stasimannen och en 10-11-årig pojke, som hårt håller i sin fotboll, åker i höghusets hiss. – Är du från Stasi? (Staatssicherheitsdienst, Gestapos arvtagare), frågar pojken den uniformsklädde.

Jo, det är jag, blir svaret. Skulle du också vilja vara en av oss, en riktig Stasi? frågar mannen.

– Aldrig i livet, svarar killen. Min pappa tycker att Stasi är rena förbrytargänget. De övervakar och anger allt och alla, precis som Gestapo på nazitiden.

Säg inget mer! skulle jag vilja skrika när jag ser hur den stenmask som täcker Stasimannens ansikte stramar till.

– Vad heter din..,undrar stenansiktet, och hejdar sig, för att lite hjälplöst fortsätta: din fotboll?

Pojken tycker att frågan är töntig, en fotboll har väl inget namn. Han kan ju inte veta att Stasimannen med denna fråga tog det första steget på "det sluttande planet." Med ett enda ord svek han allt han svurit tro och loven, förrådde Makten, Plikten, och den Ideologi han dittills tjänat.

Mycket riktigt ledde Stasimannens underlåtenhetssynd att inte efterspana pappans namn, en far som indoktrinerade sin son med så skadliga åsikter, till långt allvarligare brott mot systemet. Allt oftare lyssnade han till samvetets, i stället för till maktens röst.

Man behöver inte leva i en diktatur eller ha minnen av andra fornstora förtryckarregimer för att känna igen sig i, och styrkas av, denna historia. Det är bara att tänka på demokratin Sverige vars "regelverk" förvägrar svårt traumatiserade flyktingbarn uppehållstillstånd. Dessutom rustar sig Fästningen Sveriges politiker och byråkrater, några lysande undantag till trots, för att förstärka bålverket som skall skydda svenskarna från några dussin ensamma och skyddslösa barn och ungdomar.

Deras föräldrar, syskon, hela deras sociala skyddsnät, har trasats sönder av mord, hunger, tvånget att tjäna något rövarband med ideologiskt höftskynke, m m. Men i Sverige skulle de få leva i lugn och säkerhet. Trodde de. Men även här blev de MAKTENS villebråd. Skall det utvisas så skall det utvisas, dock helst utan några brutala metoder.För rättskaffens människor finns i det läget bara en sak att göra: Gömma de jagade. När ärkebiskopen Anders Wejrud i Sveriges Radio fick frågan om han själv hade gömt av myndigheterna eftersökta ensamma flyktingbarn svarade han: "Ja". Inga moralkakor, inga förklaringar av det självklara. Ett enkelt och nödvändigt JA.